”Bestämmer inte krukmakaren över sin lera, så att han av en och samma klump kan göra både ett fint kärl och ett som inte är så fint?”  Rom 9:21

-Jo det gör krukmakaren.  Frågan är vad som får krukmakaren eller någon annan att avgöra vad som är ett fint kärl eller ett som inte är så fint. Den nya bibelöversättningen ger (förmodligen helt oavsiktligt) en fingervisning om vad som gäller. Tidigare hette det ”Har inte krukmakaren den makten över leret att av en och samma klump göra ett kärl till heder, och ett annat till vanheder?” Heder är ett omodernt uttryck som har klang av kulturell barbari. Beträffande lerkärl kunde det  kanske ändå förbindas med någon form av kvalitét..(Funktion, form, ändmålslighet) Nu ska det bara vara ”fint”.

Naturligtvis syftar bibeltexten på något annat än det faktiska lerkärlet, men genom att tolka texten bokstavligt så öppnar sig frågeställningar kring krukmakarens och andra betraktares vilja till och förmåga att avgöra vad som är fint.

Kvalitét?

Vad är ”fint”? Vem bestämmer? Vad är  kvalitét? Vad är skönhet? Vad får oss att känna sympati eller antipati?

Kvalitét betyder ursprungligen ungefär detsamma som ”sort”. Begreppet härstammar från tygfabrikernas fackspråk där man skiljer på bommul, ylle och siden. Det är inte bättre eller finare med bommul än ylle, det är bara en annan kvalitét. På en nivå ligger det ändå också en en värdering i begreppet. Vi kan faktiskt tala om god eller dålig kvalitét.

Råvaran Bommul kommer till väveriet i ett antal olika varianter som går att rangordna med avseende på fiberlängd, färg, renhet och. En  bommulsväv gjord av långa, vita och icke förorenade fibrer får en bättre kvalitét än ett tyg vävt av förorenad, kortfibrig, gulaktig bommul. Vi kan bedöma kvalitén med hjälp av objektiva kriterier. Nämligen: ” alla de egenskaper hos en produkt eller en prestation som ger den en viss förmåga att tillfredställa uttalade eller underförstådda behov”. (Definition enligt ISO 9000)

Hur ligger det då till när inga objektiva bedömningsgrunder finns? Vad är ”fint”? Hur formar jag  ett värdeomdöme baserat enbart på mitt eget tyckande, kännande och tänkande. När jag själv tänker ut  kriterierna samtidigt som jag utför bedömningen? Hur gör vi ett smakomdöme?
Och framförallt, varför är vi alltid så angelägna om att göra det?

Att måla med förbundna ögon

Jag bestämmer mej för att göra tusen skålar. Målningar och keramik. Jag målar bilder med skålmotiv och jag gör skålar i lera. Att måla är lätt, man vet när det är klart, när det är fint. Det är just själva tricket med en målning, att veta när den är klar dvs fin. Målningen är vacker och intressant och har liksom stannat = Klar. Keramikprocessen är annorlunda. Jag vill göra fina skålar med intressanta glasyrer. Jag experimenterar för att få fram olika glasyrer med häftiga ytor. Krackelerad glasyr, tjocka styva glasyrer, glasyr som ser ut som mossa eller lavar. Nya färger. För att åstadkomma detta måste jag ha teoretisk kunskap. Krukmakarkunskap. Det är lite som att måla med förbundna ögon. Resultatet syns först efter bränningen, när man öppnar ugnen. Och då går det inte att påverka.

Inte fina

Det ena ger det andra men skålarna blir inte bra.  Att de skall kunna användas är för länge sedan borta som kriterium, det är enbart skönhet som gäller nu. Skålen skall vara användbar på samma sätt som en målning, dvs vacker och intressant. Attraktiv! ”Fin” som det står i Paulus brev till Romarna. Men skålarna duger inte. Dom är inte fina.

Smakomdömet

Med varje skål jag tar ut ur ugnen så kommer ögonblickligen ett omdöme. Ett klassiskt keramikomdöme. Överbränd. Rinnig. Snorig. Fadd. Blek. Blåsor. Sprickor. Misslyckad. Amatörmässig(!) Eller bara kort och gott ”Ful” (”inte så fin” alltså.) Stackars skålar. Kanske en av trettio passerar mitt argusöga med ett OK. Något fler hamnar i kategorin ”Intressant” ”Utvecklingsbart”. En av hundra är fantastisk! Snygg glasyr. Vacker färg. Perfekt yta. Orginell och faschinerande. Fin! En målare målar på sin tavla tills den är klar. Sen får den hänga på utställningen. En keramiker gör om sin glasyr  och gör en ny skål. De misslyckade skålarna kasseras. Sorteras bort.

Keramikexperten, smakpolisen, överste formdomaren avgör detta. Skålexekutorn. Jag tröttnar till slut på det. Varför måste jag ha en åsikt och göra ett utlåtande om varenda liten skål? Vem är jag att göra omdömen om skönheten i keramikskålar? Exkludera. Skilja ut. 

Alla ska med

Förlåt skålar! Jag ska anstränga mej för att acceptera er alla. De fula och de fina. De lyckade och de misslyckade. Spruckna, rinniga, kräksfärgade. Ju fulare desto bättre! Jag ska inte göra någon skillnad. Ingen är fel, ingen blir utanför. Inget sekunda. Alla ska få vara med. Någon påpekar att det är ett socialdemokratiskt synsätt, tydligen tom deras slogan! Själv tänker jag mer på funktionsnedsättningar om det skall jämföras med människor.

Krukmakaren som Gud, men här skall icke ratas. En skatt kan finnas i varje bräckligt kärl. Alla får vara med. Alla Ska vara med. Ingen skam, ingen skuld. Ingen skillnad.

Vi formar och vi tuktar

Tanken är fri i förhållande till materien och de materiella processerna pågår oberoende av tanken. Ändå så strävar vi hela tiden efter att förbinda dem. Att betvinga materien till att uppträda som det oss behagar. Och att snabbt ”besvara” materien. Att reagera på den. Jag tycker. Jag vill ha. Jag vill inte ha. Vi formar och tuktar i producentledet. Vi väljer och vrakar som konsumenter. Mycket vrakande blir det.

Descartes m fl

Enligt René Descartes kommer de båda verkligheterna –tankens verklighet och materiens- från Gud, men trots detta är, enligt Descartes, de båda substanserna oberoende av varandra. Och så ser det (ursäkta Werner Heisenberg) ju faktiskt ut att vara. Ett par skor ligger kvar i affären oavsett om jag vill ha dem eller inte. Min evetuella tanke om skorna verkar ytligt sett inte ha någon större betydelse för deras eller mitt eget vara eller icke vara. Jag älskar skorna, jag tänker köpa dem. Mitt personliga val har bara en kortsiktig, närmast försumbar effekt för mej själv och kanske för någon i min närhet. Min man tycker nog om mej oavsett vad jag har på fötterna. Expediten kanske fick en bonus för att hon sålde så bra den dagen. Ifall jag tycker att skorna är vackra så har det enligt Immanuel Kant ingen betydelse. Det är bara om jag finner dem angenäma som mitt smakomdöme får en effekt. Nämligen att de väcker mitt begär. Min åstundan. I vår tid känns det lite märkligt att skilja på vacker och angenäm. Möjligen avser Kant olika sinnesförnimmelser. Det angenäma som jag alltså kommer att begära, har med smak, lukt och känsel att göra. Det sköna som alltså, enligt Kant, inte skall väcka någon affekt, hänför sig till det auduitiva och det visulla. Den vackra musiken ger mej välbehag men väcker inget begär.

Nya tider....

Något måste ha hänt sedan Kant. Jag vill verkligen ha de där skorna. De är vackra men långt ifrån angenäma. Höga klackar gör ont att gå på. Usel kvalitét är det också. Sömmar spricker, sulor lossnar. Hänger kvalitét alls samman med våra behov eller våra begär? Det verkar inte så. Men skönhet däremot……

Kärleken är konstant, sägs det, men föremålen växlar. Skillnaden mellan kärlek, behov och begär är hårfin. Begäret till objekt i den materiella världen är psykologiskt sett insvept i dunkelt omedvetet och har en oklar relation till det begärda. ”Skönhet” är väl inget giltigt kriterium i kvalitetsbestämning? Vad som är skönt är väl enbart en subjektiv uppfattning? Må så vara men varför är vi så upptagna av det? Å vilken fin och vacker skål/sko! Jag älskar den, jag behöver den, jag måste ha den!

Behov finns på olika nivåer. Mat, trygghet, sociala relationer. Behov kan tillfredställas. Då tar behovet slut. Med begäret förhåller det sig annorlunda. Begäret gäckar oss genom att snabbt bli till ett nytt, liknande begär. Jag kände begär efter en sak som jag nu äger och nu vill jag genast ha en ny, i mina ögon bättre sak. Hela vårt  ekonomiska system bygger på detta enkla faktum. Efterfrågan kallas det på ekonomispråk. Det sägs att reklamens främsta uppgift är att skapa behov, gärna av saker som vi inte visste att vi behövde. Men vad reklamen (konsumtionssamhället) främst åstadkommer med oss är att skapa begär. Inte behov utan begär. Valmöjligheterna är oändliga och förebilderna i media så påträngande att det är omöjligt att värja sig, att inte deltaga i spelet. Det finns inte något sådant som ett tillfredställt begär. Hur skulle det se ut? Något i oss gräver ett hål där vi precis skottat igen. Ständigt snuvade. Men lika snabbt hungriga igen.  ”Den senmoderna människan, ett svältfött djur, som rör sig genom materialismens alla tempel i en depressiv pendling mellan begär och bedövning” (Ur Melankoliska rum av Karin Johannisson)

Jag bortser

När vi formas till att begära så lär vi oss också automatiskt att bortse. Bortse från allt det som vi inte kan eller vill ha eller ta ställning till. Att sortera bort allt det som inte passar in i det livsstilskoncept som vi “valt”. Och att i samma stund som vi väljer något också bortse från mindre angenäma aspekter av våra val – miljöförstöring (våra datorer och våra bilar) -kinesiskt slaveri (mina billiga kläder, mobiltelefonen) -djurens väl och ve (maten).  Det är inte möjligt att omfatta alla de olika valmöjligheter som står oss till buds. Än mindre de icke önskvärda konsekvenserna. Vi kan omöjligt ta in all information. Vi kan inte hysa allt.

Exkludera och Prokastinera

Vi exkluderar. Det vi inte begär eller för stunden behöver faller under kategorin “icke önskvärt”. Ibland är vi tveksamma, osäkra om vad vi skall välja. Kanske till och med oförmögna att göra ett val fastän vi vill. Det finns moderna termer som beskriver denna något suspekta ovilja att fatta beslut, att snabbt välja. På engelska; procrastination. Det finns faktiskt ett svenskt ord för det: Prokrastinerande. Det betyder: Förhalande, försening, sölande, uppskjutning, uppskov. Det betraktas som ett problem, snudd på en psykiatrisk diagnos att vara/ha detta. Man kan få hjälp för det.
Att snabbt hitta känslan sympati eller antipati verkar  nödvändigt för ett rationellt och önskvärt beteende i detta samhälle.

Sympati och antipati

Längtan efter och acceptans av ett objekt är det sympatiska. Vi känner för objektet. Det har en aura omkring sig som lockar. Vi önskar införliva objektet, eller att införlivas i det. Eller åtminstone att förbindas eller förknippas med objektet. En antipatisk känsla är då motsatsen. Objektet exkommuniceras, reppelleras, ett avstånd till objektet är önskvärt. 
Sympati och antipati, inte kvalitét, gör det möjligt för oss att navigera i det till synes kaotiska inflödet av sinnesintryck i den materiella varufloden som vi utsätts för. Homo Konsumismus, Homo Preferensis.

Sympatin eller antipatin ses som någonting privat, något som ingen annan har rätt att lägga sig i. Vi skapar vår identitet genom denna sortering. Vi visar tillhörighet, vi skapar en personlighet. Ett eget jag.
Alla val är giltiga, allt kan begäras eller avstås så länge det privata valet inte direkt skadar någon annan. Den eventuella indirekta skadan av mitt val, eller bortval, är någon annans problem.

Frihet

Vi lever i ett av de mest individualiserade samhällena i världen. (Hans Rosling, professor i Internationell hälsa). Ingenstans har den enskilda individen ett lika stort utrymme, lika stora möjligheter till att hävda sin egenart och att klara sej själv. Vi har lämnat familjen, övergivit religionen. Vi har släppt tanken om Folkhemmet som en gemenskapande faktor. På individnivå lever vi i en ultraliberal värld. Allt är fritt, allt är möjligt. För att kunna navigera bland alla val är våra själar är fyllda av sympatier och antipatier. Vissa melodier, färger, människor, blommor, hus, länder, klädstilar, frisyrer, och dialekter, väcker glädje och ger oss välbehag. Andra ger oss känslor av oro och avsky.
-Hinner vi, kan vi överhuvudtaget, reflektera över följderna av våra val?

Ett samhälle med hög grad av individualitet kräver många nej. Och följaktligen ett allt högre och försåtligt tonläge från de krafter som vill få oss att säga ja.

I ett samhälle av överflöd så blir väldigt många och väldigt mycket över. Skiljs ut. Väljs bort. Sorteras undan.
Men som Karin Björk skriver i DN 2008 (jag tror det är i samband med ”handväskdebatten”) ”så  är det inte heller så att individen själv har bestämt sig för att hysa ett begär efter eller avsmak för ett ting. Det har vårt samhälle, vår kultur och vår ekonomi bestämt åt oss. Detta samhälle kräver av oss, att vi begär”.

Skillnad

Eftersom vi inte kan begära allt, så måste vi sortera. Göra skillnad. Karin Björk  menar att vi verkligen uppfostras till att begära, att handla efter våra sympatier,  eftersom det är själva förutsättningen för att detta samhälles hjul ska snurra. Och visst är det så! Jag ser dagligen tvååringar som knappt lärt sig prata tillfrågas om sina konsumtionspreferenser av välmenande föräldrar. I mataffären: ”Vad vill du ha till middag idag?” Visst gillar du korv bättre än köttbullar.” ”Vilken glass tycker du är godast”?
Karin Björk skriver vidare: “En kultur som odlar begäret som livsstil får svårt att samtidigt högakta en objektiv sanning, eftersom en sådan kultur måste sätta den enskilda individens känsla i främsta rummet.” Alltså måste vi i våra val underordna den eventuella kvalitén. Känslan bestämmer vårt val.

Slutligt avgörande

Jag tänker inte skilja ut. Jag tänker inte selektera eller jag tänker i varje fall anstränga mej för att ignorera min antipati. Jag kortsluter helt enkelt möjligheten till val genom att att förbehållslöst acceptera alla de 1000 skålarna. Smakomdömet bleknar när jag är på den 400-de skålen. När skål nr 603 tittar fram ur ugnen, nej knackas loss ur ugnen för att glasyren har runnit ner och limmat ihop den med sättplattan, så konstaterar jag helt osentimentalt att den ser lite konstig ut med sin skadade fotring och sin rinniga glasyr. Desto mer välkommen är den. En riktigt fin hylla ska den få och en tavla som sällskap. När jag läser vidare i Paulus brev till romarna så känner jag ett visst stöd för min avsikt. Den som kritiserar, den som dömer ut, skall själv dömas. Det är faktiskt inte alls vår sak att avgöra vilket kärl som när den slutliga domen faller, är fint…..kriteriena är formodligen några för oss helt okända.

Back to basics

Tyvärr håller det inte. Det verkar faktiskt inte möjligt att släppa sorterandet! Skål nr 803 är verkligen ful och tråkig………